«««back

DWELL

Christine Ödlund, Fredrik Söderberg & Matti Kallioinen

Göteborgsposten
18-02-2006

För oss som är svaga för form

Tre verk av tre ljud-och videokonstnärer i samma lilla rum på Galleri 54. Det borde inte gå.
Dwell på Galleri 54. Ovanligt med en utställning med tre verk av tre olika video- och ljudkonstnärer i ett enda förhållandevis litet rum som bildar ett så vackert ackord. Rent akustiskt tränger verken in i varann så att de nästan är omöjliga att skilja åt, det är svårt att spåra rätt ljud till rätt ljudkälla och rätt projektion. Bland annat beror det på att alla läten ligger på samma "ambienta" nivå, inget skarpt sticker ut, stämningen är sorlande och drömsk, och skeendet är loopat, vad gäller såväl bild som ljud. Det är som att se och höra ett samspelt band, och de har verkligen flera gånger tidigare ställt ut tillsammans, Christine Ödlund, Matti Kallioinen och Fredrik Söderberg. Christine Ödlunds videoanimation Forest bygger på mikroskopfoton, filmen är som en långsam kameraåkning genom just en skog av botaniska, bakteriologiska, falliska former: stänglar som vajar i en havsström, trevande tentakler, det är lite grann som att se surrealisten Yves Tanguys amorfa "undervattenslandskap" som fotoanimation. Fredrik Söderbergs All dreams are possible nightmares består av en projektion av en roterande röd, kinesisk lykta (3d-animerad) med kattmotiv och hängande tygsnoddar, det är som om rotationen stod i en särskild relation till musiken i verket, en av en kvinna framgnolad slinga, viskningar, sorl, ett lätt dån. Något lätt plågat, bittert, ödesdigert.
Men utställningens mest profilerade, egenartade verk är Matti Kallionens videoskulptur Närheten av det otillgängliga. Ur en stor svart skulptur eller konstruktion, stående på golvet på böjda spetsar som för tankarna till såväl lieman som narrmössa som Batman lyser ett - eller rättare sagt, lyser bara tänderna och de plågat rullande ögonen i ett fullständigt mörklagt ansikte. Ett nattansikte, tillhörande vilken demon, involverad i vilket lågmält och långsamt men ändå maniskt recitativ. Inga ord kan urskiljas.
Jag ber om ursäkt, men detta är ett renodlat exempel på så kallad "deskriptiv konstkritik". Utan att påstå att dessa verk är odelat sköna tycker jag att de är bra snälla mot mig. De är generösa i den associativa sfär de skapar, inbjuder till fantasier men avkräver mig ingen tolkning, är rätt allmänna i sin träffning. Så kan det få vara. Jag drömmer gärna härinne. Utan att påstå att jag drömmer rosenrött; utställningen som helhet ger Fredrik Söderbergs titel rätt: Ödlunds skog kan vara dödlig, det mörka ansiktet djävulen själv. Och utställningens form, form, övertygar - för oss som är svaga för form.

Dwell
Christine Ödlund, Matti Kallioinen, Fredrik Söderberg
Galleri 54
t o m 5/3

Mikael Olofsson